tisdag 22 januari 2008

Man cyklar for lite...

Det tog inte emot alltfor mycket att lamna Uyuni, det ar en sadan stad som i princip bara existerar for turerna till saltfalten. Nattbuss till La Paz. Inget slingrande utefter bergsvaggar och mindre lera, mycket bra. Dock vagar som ibland mest liknade hjulspar pa en aker. Den har gangen hade vi dock med oss ett helt team i bussen; en chauffor, en mekaniker, en bussvard och en fjarde person som jag inte riktigt vet vad han hade som huvuduppgift. Ibland var de ute for att leda fram bussen genom svara passager och en gang var det dags for dackbyte. Jag ar fortfarande fascinerad over att det overhuvudtaget gar att kora bussar och lastbilar pa de har vagarna. Sen, klockan 02.56 pa natten hande det plotsligt; overgangen till asfalterad vag. Sedan dess har vagarna i Bolivia varit hur bra som helst!

Jag anlande pa morgonkvisten till La Paz nagra timmar senare an utlovat. Mitt mest framgangsrika skamt i de har landerna ar foljande: Jag koper till exempel en bussbiljett och fragar hur lang tid resan tar. Jag far som svar:

- 10 horas. (10 timmar.)
- Solamente 10 horas? (Bara 10 timmar?)
- Sí... (Ja...)
- Mas o menos..? (Mer eller mindre..?)
- Sí, mas o menos. (Ja, mer eller mindre).

Och sa ett busigt leende av biljettforsaljaren. Det innebar att bussresan i verkliga fall tar ungefar 13 timmar. Mas o menos ar lite av en livsstil har.

Jag gillar La Paz. Staden ligger otroligt fint mellan flera berg och har personlighet pa nagot satt. Den ar smatt kaotisk med valdigt mycket manniskor och for smala trottoarer. Jag hann inte se jattemycket av staden men promenerade runt en del och forlorade ytterligare nagra av mina liv i trafiken. Det finns verkligen korsningar som ar helt laglosa och dar man som gangare aldrig har ratt att passera. Men forr eller senare maste man ju korsa gatan!

La Paz.

Klockan ar atta en sondagmorgon och kaoset pa La Paz gator borjar ta form.

Jag namnde ju precis att vagarna i nordvastra Bolivia ar nastintill felfria, dock finns det en vag nara La Paz som har titeln "varldens farligaste vag" till foljd av flest dodsfall per ar. Man kan cykla nedfor den vagen. Jag hade forst bestamt mig for att tycka att det var tontigt, det finns sa mycket dumt att gora turistatraktioner av, men sen nar jag laste lite mer om vad det innebar blev det snart svart att motsta. Nar har man nagonsin annars mojlighet att cykla sex mil utfor - utan att behova cykla samma stracka uppfor? Dessutom hade jag fatt hora att det skulle vara riktigt fin natur. Och jag ar ju alltid lite svag for det dar med fin natur. Sa det blev en dag pa cykeln. Och vilken cykel sen! Jag har aldrig tidigare varit i narheten av en sadan bra cykel! Kanadensisk, handbyggd downhill-cykel.

Vi borjade pa drygt 4000 meters hojd och snabb asfalt innan vi svangde av pa "the Death Road". Visst, det ar en ratt dalig grusvag, pa nagra stallen bara tre meter bred och med 600 meters stup till vanster, men i cykelavseende ar den helt okej. De har byggt en ny vag nu som den mesta av trafiken aker pa sa man moter inte speciellt mycket trafik heller. Jag har svart att tanka mig att det numera ar den vag med flest dodsfall per ar eftersom den mesta av trafiken som sagt anvander den nya vagen.

Det var ungefar som att cykla pa grusvagarna hemma - lite samre vaglag men mycket battre cykel. Visst, det forekommer en del olyckor och till och med dodsfall bland de turister som cyklar har, men om man anvander ett av foretagen med battre cyklar och inte far for sig att cykla av vagen (det verkar ju som en otroligt dalig idé), sa ar det ingen fara, jag kande mig helt saker hela tiden. Men det var otroooligt roligt! Verkligen sex mils utforsbacke. Sa himla haftigt dessutom att pa nagra timmar ga fran 4000 meters hojd och kallt, kalt hogland ner till 1000 meters hojd och djungel och 25 grader varmt. Naturen var dessutom nagot av det finaste jag sett i hela mitt liv.

Har kommer nagra bilder:
Infor starten. Var guide Carlos ger oss viktig information, exempelvis om hur man tar kurvorna pa snabbast satt. Jag ar den minsta cyklisten nast langst ut till hoger. Jag visste inte att jag var sa liten!

Jag kan inte riktigt dolja att jag (trots regn) tycker att det har ar roligt anda ut i fingertopparna.

En av cykelkompisarna, den amerikanske klimatforskaren.

Sa har sag det ut i slutet av cykelturen, utsikt fran staden Coroico dar vi slutade, cirka 1000 m.o.h.

Hur sag man da ut efter cykelturen? Ja, lite lerig kanske. Jag kan val ocksa tillagga att det inte var jag som uppmuntrade till fotografering i det har ogonblicket utan mina cykelkompisar som sa vanligt skrattade nar de sag mig. Men de var faktiskt ocksa ganska leriga. Bilden framifran pa mitt leriga ansikte tror jag att jag behaller for mig sjalv.

Sen tog jag bussen till Copacabana, en liten stad vid Lake Titicaca, kontinentens storsta sjo och dessutom en av varldens hogst belagna. Alla resenarer i Bolivia verkar hamna har och tycka att det ar "saa mysigt!". Men assa, jag vet inte riktigt... Det var lite for manga backpackers dar for min smak. Och Lake Titicaca - det ar liksom bara en stor sjo... En natt i Copacabana fick racka for min del innan jag fortsatte vidare till Peru. Nu ar jag i Cuzco i Peru men jag tror att jag vantar med att blogga om Peru till nasta gang. : )

Men utsikten fran vandrarhemmet i Copacabana gick dock inte av for hackor.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Hejsan!

Mas o menos låter lite som det norrländska lugnet.. Allt har sin tid, och man kommer fram någon gång till slut. :)

Otroligt fina bilder du har! Ser hur härligt ut som helst. Jag är definitivt avundsjuk!

Anna-Maria sa...

robert: Ja, lite sa kanske! Man vanjer sig ratt snabbt. Men jag skulle nog ha blivit tokig om jag levt ett vanligt liv dar som inkluderat komma i tid till moten och sadant. : )