onsdag 6 februari 2008

Inkaleden och hemresa

En del av er kanske redan har listat ut vad jag hade for mig i Cusco. I omradet ligger Sydamerikas kanske framsta turistattraktion, namligen Inkafolkets forsvunna stad; Machu Picchu.

Forst var min plan att gora en alternativ vandring till Machu Picchu for att komma undan lemmeltaget av turister men efter skarpa tillsagelser av folk hemifran om att jag ju inte kan vara i Cusco utan att ga Inkaleden blev det omlagda planer. (Hm, lite val manga av mina senaste inlagg har borjat med "Forst var min plan... men sen...". Tror jag maste jobba pa att starka min karaktar.) Sa det var alltsa dags att utnyttja det faktum att det ar lagsasong i Peru och inga problem att fa en plats pa Inkaleden med bara nagra dagars varsel. Under hogsasong maste man boka flera manader i forvag.

Man far alltsa inte ga Inkaleden sjalv utan maste ga med en grupp och guide. Vi var 15 turister, tva guider och 21 portrar (barare). Ja, det ar sinnessjukt. De sistnamnda bar mat, talt och kok och gor att vandringen blir bra mycket lyxigare an den vanliga vildmarksupplevelsen. Talten ar uppmonterade nar man kommer till campingplatsen, man far en skal med varmt vatten att tvatta sig i och maten ar superbra.

Vandringen tar fyra dagar och tre natter. Jag ar ju verkligen inte varldens mest erfarna trekkingperson, men nar man gar Inkaleden sa kanner man sig nastan som det. Dar finns verkligen manniskor som jag betvivlar har promenerat pa annat an asfalt tidigare. Visst, det ar inte en jattesvar vandring men jag tror att valdigt manga anda underskattar den. Det ar en del riktigt branta stigningar, bland annat inleds dag tva med en stigning pa 900 meter pa tre timmar, aven om larmusklerna klagar mer av att gora motsvarande stracka utfor. Dessutom vandrar man storsta delen av tiden pa over 3000 meters hojd, hogsta punkten ar pa 4200 meter. Och kara vanner, ta det forsiktigt med hojden! De flesta drabbas som sagt bara av lite huvudvark och samre kondis, men det kan vara riktigt farligt. Ett hollandskt syskonpar som egentligen skulle ha gatt med oss fick stalla in eftersom killen drabbats av allvarlig hojdsjuka efter ankomsten till Cusco (3400 m.o.h.). Hade han inte fatt lakarhjalp nar han fick det, hade han troligtvis dott. Det var riktigt laskigt att hora honom beratta om det. Jag tror att det handlar om att det ansamlas vatska i hjarnan.

Okej, betyg Inkaleden? Naturen var oslagbar, informationen om Inkaruinerna gjorde upplevelsen dubbelt sa haftig och jag hade varldens roligaste grupp. Sa det blev en av resans hojdpunkter och absolut inget jag angrar att jag gjorde. Jag maste ocksa passa pa att gora lite reklam for det foretag jag gick med; Llama Path. Vanliga, proffsiga och det foretag som, av vad jag sag, helt klart behandlade portrarna bast.

Jag ar val fortfarande lite tveksam till varfor man inte far ga sjalv. Jag skulle nog anda foredragit ett sadant upplagg med vanliga campingplatser och kanske en guide utplacerad vid varje ruin. Naval har foljer bilderna:

Stigen upp till ledens hogsta punkt, Death woman's pass, 4200 m.o.h. Har var det lite lemmeltagskansla, annars var det faktiskt inte sa illa, dag ett och tre motte vi faktiskt nastan inga andra vandrare. Kan ha varit p.g.a att det var lagsasong...

Gruppfoto med vara portrar. Otroligt rara och otroligt busiga.

En av Inkaruinerna som vi passerade under vandringen. Vi stannade vid varje och hade ett informationspass.

De har Inka-personerna hade ju en forkarlek for det har med trappor. Och det ar inga trappor utformade efter hustrur med balklanningar inte! Antingen ar det sjukt brant och smalt som har, eller sa ar det alldeles for stora trappsteg. Man utvecklar lite av en fobi mot trappor under Inkaledens gang. Och ja, har man knaproblem ska man overvaga en extra gang innan man bokar sin biljett till Inkaleden.

Jag tror aldrig att vi fortjanade sa bra mat som vi fick under de har dagarna. Till och med servetterna var origamivikta och gurkan skulpterad.

Jag tror att det har var min favoritruin, den heter Wiñay Wayna, Forever Young. Forstas inte lika storslagen som Machu Picchu men det som gjorde besoket speciellt var att vi var har alldeles sjalva, utan andra grupper. Det kandes mycket mer speciellt att ga runt och utforska ruinen da.

Vi ovar pa vara modellposer i Wiñay Wayna.

Den har bilden tar jag sittandes i mitt talt den tredje kvallen. Jag skamtar inte. Skandalost fin natur.

Ibland kande vi sa har...

...men for det mesta var det helt okej. Manga valjer att hyra en porter som bar packningen men jag bar min packning sjalv. Det ar lite en kostnadsfraga men framforallt en fraga om stolthet och envishet. Jag provade att ga med stavar for forsta gangen. Jag forstod inte riktigt hur jag skulle anvanda dem nar det var plant men nar det var brant uppfor eller nedfor, var de riktigt bra att ha.

Ja, och sa forstas en bild av Machu Picchu - som ar sjukt mycket storre an vad den har bilden visar.

Vi avslutade med en tva timmars tur runt Machu Picchu. Vi var tyvarr en aning overtrotta. Jag tror att jag skrattade konstant i tva timmar. Och just nu kommer jag inte ihag nagot av det jag da tyckte var sa roligt... Na, just da var vi inte den basta gruppen i varldshistorien.

Staden Cusco var en ganska stor konstrast mot Bolivia. Jag tror att Cusco ar den renaste och mest valorganiserde staden jag besokt i Sydamerika. Och den ser ut som en europeisk stad. Jag ar ju ingen expert på olika arkiteturstilar men den kandes... Italien kanske. Den ar valdigt, valdigt fin och turistforberedd. Jag skulle nastan saga trakig. Jag forstar att det ar latt for manga resenarer att bli kvar nagra extra dagar i Cusco.

Katedralen i Cusco i mansken.

Det var upproriska dagar nar jag var i Cusco.

Sen var det dags att aka hem. Lima-New York-Arlanda. I New York hade jag atta timmar mellan flygningarna. "Nej, sjutton", tankte jag, "jag kan ju inte vara pa New Yorks flygplats tre ganger utan att ha sett overhuvudtaget nagot av staden." Sa jag begav in till city med detta uppdrag; Hoppa av flygbussen vid nagot stalle som ser roligt ut, ga inte vilse i nagra timmar, hoppa pa flygbussen pa samma plats. Sagt och gjort. Var jag hamnade? Ja, det var ett ratt roligt stalle maste jag saga. Valdigt mycket teatrar och sadant. "Om det ser ut sa har i hela NY sa ar det verkligen en kulturell stad", hann jag tanka innan jag sag denna gatuskylt som forklarade ett och annat:

Sa har sag det ocksa ut:

I New York regnade det mer an i Sydamerika trots att det ar regnperiod i SA. Det var ratt kallt ocksa, ja det var ganska exakt som pa Arlanda. Sa timmarna i NY agnades mest at att springa fort, fort mellan olika affarer. Ratt trevligt anda. Mitt intryck av NY efter fyra timmar ar att det nog ar en ruskigt rolig stad att bo i. Som resmal? "Men varfor, nar man kan aka till Sydamerika?". Det kommer nog att vara mitt standiga argument i alla former av resediskussioner ett tag framover. I New York drabbades jag ocksa att en enormt konstig kansla i kroppen till foljd av skillnaderna mot Sydamerika. Jag var inte riktigt beredd pa att det skulle kannas sa, ar valdigt svart att forklara, det kommer nog att ta nagra ytterligare dagar i Sverige innan jag har vant mig helt.

Ja, jag är alltså hemma nu. Maste bara skriva nagra rader om flygresan till Arlanda ocksa: Det var den skumpigaste flygresan jag nagonsin varit pa. Jag hade problem att parera for att hindra att vattnet i mitt tredjedelsfulla glas hopppade ut. Piloten sa at folk att halla sig lugna, personer spydde lite har och dar och flygpersonalen suckade hogljutt. Jag var dock antingen for avtrubbad eller for trott for att tycka att situationen var annat an underhallande. Det var mitt forsta mote med stora grupper av svenskar pa tre manader. Bara det ar ju underhallande nog. Det kittlar ju dessutom dodsskont i kistan nar flygplanet hoppar fram! Jag tror att matematikern i mig vet att chansen for en flygolycka ar sa forsvinnande liten att den helt enkelt nastan inte finns. Naval, det var ju inte som en bussresa i sodra Bolivia under regnperioden i alla fall (jag tror att det kommer att vara mitt inlagg i alla transportdiskussioner framover).

Jag satt allra langst bak i flyget vilket innebar att man hor allt som sags bak i lilla rummet dar flygpersonalen haller till. Det hojer ocksa underhallningsvardet. Man hor dem spela upp scener fran olika musikaler. Man hor aven foljande citat:

"Something is going to happen!" - referenades till att en av damerna snart kommer att kasta upp.
"I hate this plane! It is like a fish tank. I feel like a fish!"

Men vi kom fram, om an lite forsenade, men det ser jag ju snarare regel an undantag vid vid det har laget, så nu är jag hemma igen. Kul att ni har följt den här bloggen! Jag kanske återkommer om några dagar om jag inser att jag har glömt att berätta något eller kommer till några djupa insikter. Nu ska jag fortsätta att försöka anpassa mig till det svenska livet. Förhoppningsvis ses vi inom en inte alltför avlägsen framtid!

Ha det fint!

Apropa det har med hojder, vad hander nar man tar sin vattenflaska fran 3400 m.o.h. (Cusco) till havsniva (Lima)? It goes crazy.

tisdag 22 januari 2008

Man cyklar for lite...

Det tog inte emot alltfor mycket att lamna Uyuni, det ar en sadan stad som i princip bara existerar for turerna till saltfalten. Nattbuss till La Paz. Inget slingrande utefter bergsvaggar och mindre lera, mycket bra. Dock vagar som ibland mest liknade hjulspar pa en aker. Den har gangen hade vi dock med oss ett helt team i bussen; en chauffor, en mekaniker, en bussvard och en fjarde person som jag inte riktigt vet vad han hade som huvuduppgift. Ibland var de ute for att leda fram bussen genom svara passager och en gang var det dags for dackbyte. Jag ar fortfarande fascinerad over att det overhuvudtaget gar att kora bussar och lastbilar pa de har vagarna. Sen, klockan 02.56 pa natten hande det plotsligt; overgangen till asfalterad vag. Sedan dess har vagarna i Bolivia varit hur bra som helst!

Jag anlande pa morgonkvisten till La Paz nagra timmar senare an utlovat. Mitt mest framgangsrika skamt i de har landerna ar foljande: Jag koper till exempel en bussbiljett och fragar hur lang tid resan tar. Jag far som svar:

- 10 horas. (10 timmar.)
- Solamente 10 horas? (Bara 10 timmar?)
- Sí... (Ja...)
- Mas o menos..? (Mer eller mindre..?)
- Sí, mas o menos. (Ja, mer eller mindre).

Och sa ett busigt leende av biljettforsaljaren. Det innebar att bussresan i verkliga fall tar ungefar 13 timmar. Mas o menos ar lite av en livsstil har.

Jag gillar La Paz. Staden ligger otroligt fint mellan flera berg och har personlighet pa nagot satt. Den ar smatt kaotisk med valdigt mycket manniskor och for smala trottoarer. Jag hann inte se jattemycket av staden men promenerade runt en del och forlorade ytterligare nagra av mina liv i trafiken. Det finns verkligen korsningar som ar helt laglosa och dar man som gangare aldrig har ratt att passera. Men forr eller senare maste man ju korsa gatan!

La Paz.

Klockan ar atta en sondagmorgon och kaoset pa La Paz gator borjar ta form.

Jag namnde ju precis att vagarna i nordvastra Bolivia ar nastintill felfria, dock finns det en vag nara La Paz som har titeln "varldens farligaste vag" till foljd av flest dodsfall per ar. Man kan cykla nedfor den vagen. Jag hade forst bestamt mig for att tycka att det var tontigt, det finns sa mycket dumt att gora turistatraktioner av, men sen nar jag laste lite mer om vad det innebar blev det snart svart att motsta. Nar har man nagonsin annars mojlighet att cykla sex mil utfor - utan att behova cykla samma stracka uppfor? Dessutom hade jag fatt hora att det skulle vara riktigt fin natur. Och jag ar ju alltid lite svag for det dar med fin natur. Sa det blev en dag pa cykeln. Och vilken cykel sen! Jag har aldrig tidigare varit i narheten av en sadan bra cykel! Kanadensisk, handbyggd downhill-cykel.

Vi borjade pa drygt 4000 meters hojd och snabb asfalt innan vi svangde av pa "the Death Road". Visst, det ar en ratt dalig grusvag, pa nagra stallen bara tre meter bred och med 600 meters stup till vanster, men i cykelavseende ar den helt okej. De har byggt en ny vag nu som den mesta av trafiken aker pa sa man moter inte speciellt mycket trafik heller. Jag har svart att tanka mig att det numera ar den vag med flest dodsfall per ar eftersom den mesta av trafiken som sagt anvander den nya vagen.

Det var ungefar som att cykla pa grusvagarna hemma - lite samre vaglag men mycket battre cykel. Visst, det forekommer en del olyckor och till och med dodsfall bland de turister som cyklar har, men om man anvander ett av foretagen med battre cyklar och inte far for sig att cykla av vagen (det verkar ju som en otroligt dalig idé), sa ar det ingen fara, jag kande mig helt saker hela tiden. Men det var otroooligt roligt! Verkligen sex mils utforsbacke. Sa himla haftigt dessutom att pa nagra timmar ga fran 4000 meters hojd och kallt, kalt hogland ner till 1000 meters hojd och djungel och 25 grader varmt. Naturen var dessutom nagot av det finaste jag sett i hela mitt liv.

Har kommer nagra bilder:
Infor starten. Var guide Carlos ger oss viktig information, exempelvis om hur man tar kurvorna pa snabbast satt. Jag ar den minsta cyklisten nast langst ut till hoger. Jag visste inte att jag var sa liten!

Jag kan inte riktigt dolja att jag (trots regn) tycker att det har ar roligt anda ut i fingertopparna.

En av cykelkompisarna, den amerikanske klimatforskaren.

Sa har sag det ut i slutet av cykelturen, utsikt fran staden Coroico dar vi slutade, cirka 1000 m.o.h.

Hur sag man da ut efter cykelturen? Ja, lite lerig kanske. Jag kan val ocksa tillagga att det inte var jag som uppmuntrade till fotografering i det har ogonblicket utan mina cykelkompisar som sa vanligt skrattade nar de sag mig. Men de var faktiskt ocksa ganska leriga. Bilden framifran pa mitt leriga ansikte tror jag att jag behaller for mig sjalv.

Sen tog jag bussen till Copacabana, en liten stad vid Lake Titicaca, kontinentens storsta sjo och dessutom en av varldens hogst belagna. Alla resenarer i Bolivia verkar hamna har och tycka att det ar "saa mysigt!". Men assa, jag vet inte riktigt... Det var lite for manga backpackers dar for min smak. Och Lake Titicaca - det ar liksom bara en stor sjo... En natt i Copacabana fick racka for min del innan jag fortsatte vidare till Peru. Nu ar jag i Cuzco i Peru men jag tror att jag vantar med att blogga om Peru till nasta gang. : )

Men utsikten fran vandrarhemmet i Copacabana gick dock inte av for hackor.

måndag 14 januari 2008

Salt, sno och sjuka

Efter ytterligare nagra dagar i Potosí, det var en trevlig stad tyckte jag, flyttade jag mig till Uyuni for att gora en tur till saltfalt och annan haftig natur i sydvastra Bolivia. Det ar otroligt turistigt men alla jag pratade med hade sagt att varenda nackdel vags upp av allt det coola man far se, sa jag kunde inte sta emot. Till Uyuni tar man forstas bussen. Det ar i borjan av regnperioden nu i Bolivia, ingen storre fara, innebar i praktiken att det, i de omraden jag befinner mig nu, regnar kanske en timme om dagen. Dock gor det vagarna lite extra spannande. Forsta halvan av bussresan till Uyuni var nagot av det varsta jag har varit med om. Lerig vag, ungefar lika bred som bussen, snirklande utefter berg och inte en tillstymmelse till sakerhetsracken. Som min resekompis uttryckte det: "Ja, dar forlorade jag tre av mina nio liv." Jag hade tyvarr for hog puls for att agna en enda tanke at fotografering.


Men jag maste saga att jag sa langt ar ruskigt imponerad av busschaufforerna i det har landet. Om de klarar att ta bussen, i en del, fram genom de vagarna, gor det mig overhuvudtaget inget att de bryter mot trafikregler ("Ursakta chaufforen, var det inte stopplikt dar borta?"), stannar bussen vid en restaurang nar de kanner sig hungriga och tuggar kokablad konstant. Vara svenska busschaufforer skulle inte ha en susning till chans mot dessa. Eller ja... kanske ar mina gamla skolbusschaufforer undantaget. De lyckades kora i alla mojliga vaglag i skogarna runt Ullanger. Till viss del paminner bussresorna har om turerna med skolbussen... men den skillnaden att man pa den tiden tyckte att det bara vara roligt nar saker inte gick som de skulle: "Ursakta chaufforen, nu ar bussen pa akern, inte vagen. Ar det verkligen meningen?".

Sa, jag kom alltsa fram till Uyuni. Efter att ha valt turfortag bland den uppsjo som finns har i Uyuni spenderades nastfoljande tre dagar i en jeep. En guide/chauffor, en kokerska och sex turister. Forsta stoppet gjordes vid saltfalten nara Uyuni. Varldens storsta saltfalt, 12 000 kvkm, 3600 m.o.h. Eftersom det ar regnperiod ar det ett vattenlager pa saltet. Otroligt effektfullt! Det ar som ett hav - som man kan ga pa! Och kora pa. Det ar forstas doden for bilar att kora pa saltfalt med nagra centimeter vatten ovanpa. Strax ar hela motorn tackt av ett stabilt lager salt.

Vi blev alltsa runtkorda i tre dagar och fick maten serverad. Ja, man behovde inte anstranga manga hjarnceller sjalv. Dock var det inte bara lyx. Det ar inte manga kroppsdelar man kan rora nar man sitter atta personer i en jeep och det ar svart att beskriva den underbara kansla som det ar att stracka pa benen efter ett pass i satet bakom baksatet. Jag hade turen att hamna med ett trevligt gang. Jag alskade Libbys historier fran veterinarstationen, sarskilt de om konstiga saker som de opererat ut ur djurmagar. En historia var om katten som atit sa mycket att det inte kunde sta. Veterinarerna hittade ett skelett i magen och efter lite utovande av veterinarsporten skelettpusslande, kom de fram till att det var ett marsvin. Hade grannarna precis skaffat ett marsvin? Ja. Och katten var sa nojd. Efter operationen forsokte den att slicka i sig skelettbitarna igen.

Var grupp: Laurin fran Tyskland, Brandon fran Hawaii, Libby och Gabe fran Texas. Samt Teemu fran Finland som jag inte lyckades fanga pa bild.

Folk hade sagt att det skulle vara lattare att forsta spanskan har eftersom manniskorna har pratar langsamare och tydligare. Det jag dock inte hade raknat med ar det eviga kokabladstuggandet. Folk har liksom en klump kokabladssorja i kinden som gor talet en aning sluddrande. Var guide Mario var inget undantag. Vi i bilen valde att kalla det "the leaf language". Mario var annars en ganska bestamd person som kunde ge instruktioner med hela handen. Han lyckades imponerande nog fa upp hela ganget kl. 04.30 pa morgonen. Sa har kunde det ocksa lata: "Okej, nu har ni 20 minuter pa er att titta pa den har lagunen.", "Men det regnar ju...?", tystnad, "Okej, okej, vi gar ut!" Andra saker som inte var sa populara var att be om saker fran sin packning pa biltaket i tid och otid, erbjuda hjalp med planeringen av turen och aterigen fraga hur lang tid det var kvar till lunch. Men jag gillade Mario, han var cool, bytte dack pa under tva minuter. Jag tror att Mario innerst, innerst inne tyckte om oss ocksa - han var bara valdigt duktig pa att inte visa det.

Pa det stora hela gillade jag turen, mycket beroende pa att jag hamnade med trevliga personer. Naturen var forstas haftig och det finns egentligen inget annat satt att se miljoerna i sydvastra Bolivia eftersom omradet i princip ar obebott och infrastruktur saknas.

Nagra fler bilder fran turen:

Fina berg.

Flamingosar. Roliga varelser.

Pa 4400 m.o.h. snoade det, trots att det ar sommar. Jag kande mig plotsligt inte alls sa langt hemifran.
Gejsrar (varma kallor) pa 4800 m.o.h. Vi var som mest uppe pa 5000 meters hojd. Ratt coolt...
Frukost kl. 07.30 pa morgonen. Da hade vi redan varit ute i nagra timmar. Mitt i bilden syns var guide Mario och var kokerska Ebba. Som bilden antyder var det lite kyligt, ner mot nollstrecket. Dock kan det under vintrarna vara ner mot minus 25-30 grader har. Hugaligen.

Fin solnedgang.

Konstiga stora stenar.

I det har landerna ar det inte varning for alg eller ren pa vagen utan forstas for lamor. Har ar en nastan alldeles nyklackt lamakalv. Lamakalv..? Lamafol? Lamalamm?

Hur tankte man nar man gjorde draneringssystemet for den har vagen?

Liten dam i en liten butik i en liten by.

Sen blev jag sjuk. Magsjuka eller matforgiftning, nagon av lakarstudenterna kan garna fa beratta skillnaderna symtommassigt mellan dessa, sa ska jag forsoka avgora vad det var. Sa vad gor man nar man blir sjuk i Bolivia? Uppgradera till ett boende med eget rum och toalett. Kontrollera att toaletten fungerar (det ar inte alltid standard har). Genomlid nagra dagar som man inte ens onskar sin varsta fiende. Jag antar att det inte efterfragas ytterligare detaljer om handelseforloppet. Det ar otroligt vad det gor med kroppen! "Okej, fjarrkontrollen ligger tva meter bort. Na, det ar omojligt, jag maste samla kraft ett par timmar forsta."

Sa det blev nagra dagar extra har i Uyuni. Jag har inte sett sa mycket mer av staden men sett betydligt mer pa de tva kanalerna pa hotelltv:n (nar jag slutligen lyckades hamta fjarrkontrollen). Har varit ratt okej att titta pa de bolivianska tv-nyheterna. Har lart mig lite om landet faktiskt. Har aven avverkat ett antal Hollywood-produktioner, alla dubbade till spanska. Ibland var dock inte tv-utbudet lika upphetsande:

Marathon i spansk smorsang fran 70-80-talet eller Wrestling, vad valjer du?

Nar jag efter ett par dagar for forsta gangen klev ut utanfor hotellporten upptackte till min forvaning att hotellet ar granne med en militaranlaggning. Ja, militaranlaggningen ligger verkligen tio meter ifran hotellet, helt sjukt. Jag ville ta en bild av den men varje gang jag gick ut fran hotellet hade jag minst tva militarer som stirrade pa mig. "Nej, sjutton, jag vagar inte!". Denna text i min guidebok bidrog ocksa lite:

"Aviod approaching military installations, which may display warnings such as 'No stopping or photographs - the sentry will shoot."

Ja, jag har val haft det roligare an de senaste dagarna men nu tror jag att jag ska vara pa battringsvagen och snart ska jag forhoppningsvis lyckats ta mig upp till La Paz. Fler bussresor vantar!

fredag 4 januari 2008

Bolivia!

Innan Bolivia hann jag med nyarsfirande i Humahuaca i norra Argentina. Jag kom till staden kl. 21 och kl. 21.30 borjade nyarsfesten. Eftersom jag precis hade stigit till 3000 m.o.h. kande jag att det var bra att ta det ratt lugnt pa festen. Sa var jag den enda att resonera. Darmed var jag aven den enda att tycka att sakerhetsavstand till raketerna var en prioriterad fraga. Argentinska barn ar trevliga i de flesta fall - men inte nar de har fatt tag i en hel pase med smallare. Detta var alltsa i Argentina, da visste jag annu inte vad som vantade i Bolivia...

Humahuaca.

Man blir alltid lite extra omhandertagen nar man reser sjalv i dessa lander och pa nyarsdagen blev jag overtalad av vandrarhemsagaren att vara med pa deras familjelunch. Det var farmodrar och mormodrar, mostrar och fastrar, barn och vuxna, ja det mesta man kan tanka sig. Vilken press det satte pa spanskan! Dessutom galler det att inte, inte glomma att nia mormodrarna och farmodrarna. Jag tror att jag inte gjorde bort mig alltfor mycket, men jag vet inte riktigt.

Delar av familjen, en av farmodrarna. Jag minns inte en enda namn.

Efter denna pars var begav jag mig mot Bolivia. I den inte alltfor sympatiska bolivianska granstaden Villazon forsokte jag kopa tagbiljetter. Forestall er detta; tagstationen, cirka 80 personer i ett rum, alla vill kopa biljetter samtidigt, kolapparna ar slut. Det far SJ att framsta som ett ganska valorganiserat foretag. Jag fick inte nagra biljetter utan det fick bli omlagda planer och buss till Potosí istallet. Nattbuss 12 timmar pa dalig grusvag, overfull buss, folk som sover i mittgangen och litegrann i mitt kna. Ja, det var val inte 12 timmars ren njutning men vi kom fram till Potosí utan problem.

Potosí ar varldens hogsta stad, 4060 m.o.h, och finns darmed pa UNESCO:s varldsarvslista. Hojden innebar att luften ar tunnare vilket kan leda till hojdsjuka. Jag har dock mest bara haft lite ont i huvudet. Daremot upplever nastintill alla (japp, jag med) det konstiga i att bli andfadd av att bara ga uppfor en trappa. Det ar helt galet.

Potosí ligger i de fattigare delarna av Bolivia och det ar ratt stor skillnad mot Argentina. Folk ser ocksa annorlunda ut. Nu kan jag bara glomma det har med att smalta in. Folk ar lite mer tillbakadragna an i Argentina men jattetrevliga och sa langt gillar jag verkligen Bolivia. Det ar forstas ocksa mycket billigare men aven mycket, mycket kallare. Fran hogsommar och nastan olidligt varmt i Argentina kom jag har till vinterklimat (trots att det ar sommar). Det var en ganska stor omstallning. Nu ar langkalsonger och vantar som galler igen.

Nagra bilder fran Potosí:
Potisí ar den framsta gruvstaden i Bolivia och man kan gora turer i gruvan. Det kanske inte ar sa ovantat att forhallandena i gruvan inte riktigt ar av svenska matt nar det galler arbetsforhallanden och sakerhet och det kanns ju aning olustigt att ga runt som vasterlanning, med mest bara I-landsproblem, och saga:"Oj, vad hemskt". Naval. Jag valde att ga med en av de dyrare turerna dar en del av kostnaden gar till en fond for gruvarbeterna och guiderna ar foredetta gruvarbetare.

Tidigare brot man framst silver i gruvan men nu ar det allt svarare att hitta silver och man bryter aven zink och bly. Det ar inte ett foretag som jobbar i gruvan utan gravarbeterna jobbar i sma/stora grupper som de sjalva bildar. "Lonen" blir alltsa helt i forhallande till hur mycket mineral de hittar och kan salja till de narliggande raffinaderierna. Som vanligt saljs ravaran till vastlander som tillverkar olika produkter och gor den verkliga vinsten nar dessa saljs tillbaka till exempelvis Bolivia.

Det finns typ inga regulationer for gruvan. I dagslaget jobbar ungefar 15 000 personer i gruvan. Arbetarna jobbar hur lange de vill, de ater inget eftersom de ar for komplicerat, de tuggar kokablad (det man tillverkar kokain av) som ar lagligt i Bolivia och okar koncentrationsformagan och dampar hunger bland annat. Det rader konkurrens mellan grupperna och nar de hittar en fyndighet galler det att skynda sig sa att inte en annan grupp snor den. Ibland blir det brak mellan de olika grupperna och ibland anvander man t o m dynamit vid dessa brak. For nagra ar sedan dog sex gruvarbetare nar tva grupper stotte samman och man tog till dynamit. Det finns aven barn som jobbar i gruven. Manga borjar nar de ar 13-14 ar och den yngste killen i gruvan ar atta ar. Gruvarbetarna dor i regel av silikos, ofta tio ar efter de borjar arbeta i gruvan. Och sjalvklart forekommer manga olyckor i gruvan. Det allsta ratt mycket misar med det hela.

Ja, detta var ju inte en sa sarskilt gladjande redogorelse. Hur var guidningen da? Vi blev hamtade av vara tva guider pa morgonen. "Vad heter du?", "Anna-Maria", "Anna-Banana! Perfekt!", och sen fortsatte dagen i samma spar. Vi borjade med att kopa presenter till gruvarbetarna, sadant som de vill ha; kokablad, cigaretter, lask, alkohol, dynamit. Inget kostar mer an 10-15 kr. De dricker 96-procentig alkohol (1 liter racker till 2-3 arbetare) och guiderna skrattade gott nar var grupp grimaserade illa efter att ha provsmakat (jag tackade vanligt nej till erbjudandet).

Vara guider var alltsa tva ratt lattsamma typer. Deras staende skamt under dagen var: "Det ar klart att stegen (eller nagot annat) ar trasig, det ar ju en boliviansk stege!". Turen var dock allt annat an lattsam, gruvan ar ju inte direkt turistanpassad. Vi krop, alade, klattrade. Idag kan jag rakna till cirka tio nya blamarken pa var ben. Dessutom flasar man ju redan nog eftersom man ar pa 4000 meter hojd. Att krypa runt i sma tunnlar med nastan obefintlig ventilation blir da ratt pafrestande. Men det ar ju anda helt sjukt eftersom de vi gjorde igar egentligen bara motsvarar gruvarbeternas promenad till jobbet. Ja, jisses.

Sakerheten var val inte det hogst prioriterade under turen; klev man fel kunde man rasa ner i ett hal till nasta niva i gruvan eller bli pakord av en vagn med ett ton sten. Men det var aldrig sa att jag kande mig radd. Vid ett tillfalle under turen skrapade guiden lite vitt pulver fran gruvvaggen: "Hall fram handen!". Jag gjorde sa. "Nu haller du i arsenik." Sen holl jag inte det sa lange till i handen.

Nagra bilder fran gruvan:
Ingen tur for personer med cellskrack.

Jag svettas som en gris.

Turen avslutades med en demonsationssprangning:
Det var guide gnager pa ar en dynamitstav, sadan man ser pa film. Boliviansk dynamit. Det han har i knaet ar nagon kemikalie som gor spraningen extra kraftfull.

Blanda allt i en pase och fast stubinen...

...tand stubinen...

...skicka runt dynamiten bland turisterna...
(Okej, jag tar tillbaka det dar med att jag aldrig var radd under turen. Nar jag holl i den tanda dynamiten som en av de sista i gruppen var jag inte sa himla kaxig.)

...spring ivag med laddningen...

...och sa pang!

Pa det hela taget ar det har val ungefar sa langt man kan komma ifran Sverige och raketerna i Argentina sattes plotsligt i ett nytt perspektiv. Man kom tillbaka till vandrarhemmet en aning matt sa att saga.