måndag 31 december 2007

Norra Argentina

Innan jul begav jag mig alltsa tillbaka over Anderna till Mendoza i Argentina. Man ska tydligen kunna se Aconcaugua, varldens hogsta berg utanfor Himalaya, vid den bussturen. Eftersom jag i vanlig ordning var en ytterst aktiv bergtittare har jag sakert sett Aconcaugua - jag vet bara inte vilket av bergen det var...

Mendoza ar vinstaden i Argentina. 70 % av landets produktion kommer harifram. I Mendoza var det sjukt varmt. Pa vandrarhemmet traffade jag en svensk tjej, Linn, som pluggar i Uppsala men kommer ifran Sundsvall och jobbar varje sommar pa Ulvon. Varlden ar verkligen liten. Eftersom vi holl pa att forgas i varmen bestamde vi oss for att byta till ett vandrarhem med pool. Det ar forstas bra att inte forgas langre men jag ar ju inte riktigt pool- eller strandmanniskan och efter cirka en halvtimme vid poolen borjar det krypa i kroppen: "Okej, vad gor man nu da?".
Dagen innan julafton gjorde jag och Linn en hasttur i bergen, tillsammans med guider forstas. Tre stycken. Forsta tankarna efter att jag hade kravlat mig upp pa hastryggen var: "Oj, den har hasten ar valdigt stor. Var det har egentligen en sa bra idé? Nar satt jag senast pa en hastrygg? Hm, jag minns inte. Och varfor anvander man inte hjalm i det har landet?!" Men efter cirka fem minuter kommer man in i det hela och sen ar det bara roligt!

Fran vanster: Fede, Martin, Linn, Emi - ett trevligt gang. Det var mer som kompisar an guider. Jag har nog aldrig mott en elvaaring med sa ovardat sprak som Fede, han skulle behova tvatta munnen med sapa. Lyckligtvis hindrade min bristfalliga spanska mig ifran att forsta allt.

Hasten jag red. Notera att den forsoker gora sig extra liten pa bilden. I sjalva verket var den alltsa asstor.


Hastarna agdes av Fedes pappa, Orlando, och turen utgick fran hans gard uppe bland bergen. Garden ser inte mycket ut for omvarlden men Orlando har cirka 170 hastar, kanske lika manga kor och alla mojliga andra djur man kan tanka sig. Bilden nedan visar lite arbete nara garden. Mitt i bilden syns Fede.
Pa Orlandos gard finns bland annat den galna, kladatande geten. Har kalasar den pa mina byxor. Svarare fotoobjekt far man leta lange efter.

Pa julafton ordnade vandrarhemmet en julmiddag i argentinsk tappning. Det var forstas grillat och middagen borjade runt kl. 22 pa garden utanfor vandrarhemmet. Nu och da kom det lite regn och festen fick flytta in, for att sedan flytta tillbaka ut igen. Ja, det liknade pa manga satt svensk midsommar.
Pa annandagen akte jag vidare norrut till Salta. Arton timmar pa bussen, jag borjar komma in i det har med bussresor nu! Efter lite snabb, logisk overlaggning kom jag fram till att eftersom jag akte norrut sa borde det bli annu varmare och annu mer oken, men Salta visade sig faktiskt vara gronare och en aning, aning svalare an Mendoza. Min guidebok saknar helt bilder sa det ar alltid en smula overraskande nar jag kommer till nya platser.

Fran Salta akte jag upp bland de narliggande bergen till den lilla staden Cachi, sa liten att den nastan inte omnamns i min guidebok, nara nationalparken Parque Nacional Los Cardones. I staden finns inte sa mycket att se men naturen i parken ar haftig!
Bild fran nationalparken. I nedre delen av bilden ser man vagen. Det var en mycket skumpig bussresa.

Nagra bilder fran Cachi.

I lordagsnatt vred man fram klockan en timme i Argentina (nu ar vi bara tre timmar efter Sverige). Sadant ar ju svart nog att halla reda pa hemma i Sverige och har hade det mycket val kunnat sluta med missade bussar och stor forvirring. Det vara bara av en slump som jag sag en tidningsnotis om det dagen innan.

I eftermiddag aker jag vidare norrut till ytterligare en liten, liten stad som heter Humahuaca, sa nyarsafton blir alltsa dar. Om nagra dagar tar jag mig forhoppningsvis in i Bolivia. Det har varit lite oroligheter i delar av Bolivia till foljd av det politiska laget men jag tror att det ska ga bra. Jag tar med det sunda fornuftet.

God fortsattning och gott nytt ar!

måndag 24 december 2007

Sunes jul: Julbaket

Julen firas i Mendoza i Argentina. Det finns julgranar, tomtar och julklappshets. Dock gor de dryga 30 graderna och solskenet det lite svart att kanna julstamning... Hoppas ni har en riktigt harlig jul hemma! Jag bjuder pa lite 90-talsnostalgi har i bloggen. Den kanske basta julkalendern genom tiderna... God jul!

torsdag 20 december 2007

Bland bussar och berg

Om man ar jag sa kommer det innebara att man nagon gang under resan kommer att vara ute i sista sekunden, eller ja, ganska manga sekunder for sent. Nar jag kom springades till busstationen atta minuter efter utsatt avgangstid kandes det inte som nagon storre poang att kolla om bussen stod kvar, jag gick nastan for att kopa en ny biljett direkt. Men jag tog anda en titt efter bussen och till min stora forvaning stod den snallt och vantade pa mig. Ibland maste man anda gilla sydamerikanernas installning till tid.

Bussresan gick till Valparaíso vid havet, vaster om Santiago. Det var alltsa dags att korsa Anderna igen. Det ar ett mina stora nojen under den har resan. Jag har inte riktigt blivit mattad pa att se berg an. Under resan sitter jag klistrad vid fonstret och utbrister med jamna mellanrum: "Ah, titta ett berg!", samtidigt som jag ater upp alla mina apelsiner i ultrafart eftersom jag aterigen har glomt att man inte far fora frukt over gransen. Jag maste vara ett enastaende resesallskap.
Sa har kan det se ut nar man hanger i fonstret i bussen over Anderna. Lite som Lombard street i San Francisco fast mer av det goda. Lat oss hoppas att argentinarna/chilenarna har en fallenhet for det har med vintervaghallning.

Nackdelen med att korsa Anderna ar granskontrollerna. Man maste ha talamod. Det ar koande, dokumentkontroll, koande, passkontroll, koande, bagagekontroll (ibland har de rontgen, annars graver de igenom vaskorna). Anna Maria ar ett valdigt vanligt namn har (aven mitt mellannamn Therese ar vanligt) och kontrollanterna brukar kolla valdigt skeptiskt pa mig: "Anna-Maria Therese? De Suecia?" Jag tror att de har en ganska bestamd uppfattning om hur svenskar ska se ut ocksa. Det ar val lite som om blonde Karl Erik Johan i Sverige skulle havda att han var kenyan. Kanske. Nu senast blev jag till och med kollad mot nagan spaciallista. Vet inte riktigt vad det var. Men det ar ingen storre fara, talamod, talamod. Jag tycker fortfarande att det ar mer skrammande med passkontroller i Osteuropa dar man blir vackt pa nattaget av fullt bevapnade polska militarer som vill se pass.

Det ar alltid svart att veta hur vandrarhemslaget kommer att vara i en ny stad, om det kommer att finnas lediga sangar. Nar jag och Anne fran Tyskland, min resekompis de senaste dagarna, anlande till Valparaiso kl. 17 var laget inte sa bra. Efter att ha fatt nej pa fem stallen var vi en aning desperata. Staden ar dessutom byggd pa kullar (se till hoger; ja, det betstegs sma och stora berg i vandrarhemsjakten) och lite svarorienterad. Det yttrades en del svordomar angande vem som ritat den har staden - och vem som ritat kartan. Till sist kom vi till ett Bed&Breakfast som ville ha 10.000 pesos per person. "Tyvarr for dyrt", sa vi och fick som svar; "Hur mycket vill ni betala?". Alltid trevligt att fa det som svar. "7.000", och det landade pa 8.000. For detta fick vi bo i typ smekmanadsrummet och ata frukost i takterrassen. Mycket udda for en backpacker.


Staden Valpariso ar hur haftig som helst. Inget hus ar det andra likt och det blir valdigt coola vyer i och med att husen ligger pa berg. Hela staden ar som en utstallning. Finns valdigt manga trevliga caféer och butiker. Det ar nog min favoritstad sa har langt pa resan. (Eh ja, kanske maste andra uppfattning om favoritland i SA nu...) Sa istallet for att besoka Santiago blev det nagra extra dagar har. Lite trakigt att inte ha sett Santiago... Well, reasons to come back.

Ett bildkollage over Valparaiso: (klicka for forstoring)
Imorgon aker jag tillbaka till Argentina igen och ska forsoka styra upp lite planer for julen. Den kom mycket plotsligt maste jag saga. Just nu vet jag knappt i vilket land jag kommer att befinna mig. Naval. Nu ska jag forsoka se om det finns nagon redig mataffar i den har staden. Lite apelsiner skulle inte sitta fel!

lördag 15 december 2007

Som hemma fast valdigt langt bort

Nu har jag spenderat en vecka i det sa kallade Lake District som stracker sig over bade Chlie och Argentina. Ar lite osaker pa om det raknas till Patagonien, hm, tror att det gor det. Efter nagra lugna dagar i Puerto Varas i Chile akte jag hem till Argentina. Ja, Argentina kanns faktiskt nastan som hemma nu. Det marks att det rader viss rivalitet mellan Argentina och Chile och aven resenarer brukar halla ett av dem som sitt favoritland. Vilket beror uteslutande pa var man borjade sin resa. Borjade man i Chile foredrar man den chilenska maten, naturen, dialekten, vinet och det chilenska folket. Men jag borjade alltsa i Argentina.

Hamnade i den storsta staden i the Lake District, Bariloche som ligger nara nationalparken Parque Nacional Nahuel Huapi. Det ser ut som hemma i Hoga Kusten fast med coolare berg.Har ocksa hort folk likna det vid Alperna eller Nya Zeeland. Det ar i vilket fall otroooligt fint. Har ar nagra bilder fran vandring i staden och i parken:
Staden ar trevlig men verkligen ett dragplaster for turister. For att komma ifran turiststadskanslan begav jag mig till en mindre stad, El Bolsón, ett par timmar bort. Verkligt harlig stad:
En dag hyrde jag en mountainbike for att gora en stillsam cykeltur bland bergen. Till en borjan gick det som planerat; fina vyer och bra stigar att cykla pa:

Sen hittade jag en mountainbikekille fran orten, Nauvel, i skogen som undrade om jag inte ville hanga med pa hans cykelur. Ja, varfor inte. Nauvel tyckte att det var lagom att EFTER cykelturen beratta att han precis varit sjukskriven i fyra manader pa grund av en mountainbikeolycka. Ja, ni kan ju tanka er vilken form cykelturen tog sig nu. Man kan val saga att min lardom fran dagen att det gar att cykla precis overallt och att nagra nara-doden-upplevelser om dagen ar en naturlig del av sporten. Men det var ganska roligt anda och jag vill nog gora det igen.

For fortsatta pa samma spar testade jag nasta dag skarmflygning, paragliding pa engelska. Det var mycket billigt - vilket i och for sig kan vara bade bra och daligt i dessa sammanhang. Det gar till pa sa satt att man hoppar, tillsammans med en instruktor, fran ett berg och seglar sedan runt i luften i cirka 20 minuter. Det var perfekt vader och haftig utsikt. Riktigt roligt! Jag fick prova att styra, det ar inte sa svart, finns hoger och vanster att valja pa. Jag fick dock inte forsoka att landa oss.
Utsikt over staden innan vi hoppade.

En kille som hoppade precis innan oss.

Jag tar flygfoton.

Instruktoren. Han har gjort 5400 hopp.

En sak till om El Bolsón, argentinarna ar sjukt duktiga pa det har med glass och i El Bolsón finns kanske den basta glassen jag har provat i hela mitt liv. Dock ar det inte en bra idé att ata glassen pa graset i parken eftersom det da kommer ett glatt gang av stadens hundar som tycker att man ar det mest intressanta i parken. De har inte riktigt lart sig det har med mitt och ditt.

Darefter var det dags for resans langsta bussresa hittills; Bariloche-Mendoza, 16 timmar. (Jag ska sluta klaga over 5 timmar pa Y-bussen hemma.) Nar jag med slapande steg narmade mig bussen kandes det skont att se att vi i alla fall skulle fardas 2/3 dygn i en svensk kvalitetsbuss:
Bra buss.

Men resan var faktiskt inte sa hemsk som jag befarade! Det ar filmvisning och mat titt som tatt, dock enligt argentiskt schema; middag kl. 23 och tio minuter senare sovadags. Vi hade "turen" att fa den overenergiske bussvarden Carlos som aven korde bingo (grundlaggande spanskakunskaper ar aldrig sa anvandbart som nar det ar dags for bussbingo) och alltid hade ett daligt skamt pa lager. Ja, det var lite sallskapsresan over det hela. Jag forsokte infora lite svenskt miljotank genom att foresla att vi istallet for att fa en ny mugg vid varje maltid skulle anvanda samma mugg. Carlos forstod inte riktigt vitsen med detta.

Carlos in action med bingonummerpasen. Hans arbetspass varar alltsa i 16 timmar. Imorse vacktes jag pa bussen av att han studsade fram rackte mig en temugg: "Na, men ar du trott?!". Jag misstanker att Carlos aldrig sover.

Nu ar jag i Mendoza som ligger i jamnhojd med Santiago fast pa den argentiska sidan. Nasta gang blir det forhoppningsvis ett inlagg ifran Chile!

söndag 9 december 2007

Torres del Pain(e)

Efter El Calafate akte jag in i Chile till staden Puerto Natales. Stadens attraktionsvarde ar framforallt narheten till nationalparken Torres del Paine, som drar otroligt mycket folk. Jag prutade priset pa hyrgrejor; talt, kok, sovsaker, av en herre i skinnjacka och solglasogon som anvande uttrycket; "Let's do business". Jag ar fortfarande inte helt saker pa vem som gick vinnande ur den affaren.

I parken kan man i huvudsak valja pa ta vandringar; W:et, cirka fyra dagar, eller the Circuit, som inkluderar W:et och tar nagra ytterligare dagar. Den senare rundan var avstangd nu sa det gjorde valet enkelt, W:et alltsa. Jag gick mestadels med en estnisk kille, Tarmu, som jobbar som systemingenjor pa Ericsson i Kista och pratar svenska. Han ar ungefar tio ganger mer valtranad an jag. Efter att ha gatt pa ganska bra forsta dagen insag vi att vi nog skulle kunna pressa ner vandringen till tre dagar. Om man valjer campingplatser klokt kan man lamna packningen dar och ga med dagspackning vissa strackor. Min vandringskompis tyckte; "Men om vi inte har packning da, kan vi ju springa de sista kilometrarna uppfor berget pa kvallen!" (eh, nej). Kanske lite som min gode van Robert skulle ha resonerat. ; )

Vi lyckades faktiskt gora vandringen pa tre dagara! Fast att saga att det gjordes med genomgaende latta steg och ett glatt humor ar en sanning med modifikation. Parken ar valdigt bra ordnad men det ar en del ganska branta stigningar, bland annat inleds forsta dagen med en stigning pa knappa 600 m pa knappa tva timmar, och svara stigar. Och sju mil i berg pa tre dagar kanns efterat. Att ga uppfor trappor (eller annu varre, nedfor trappor), var inget alternativ kvallen nar jag kom tillbaka fran parken. Men nu har jag snart aterfatt full rorligthet i kroppen och om nagra dagar kommer jag val bara att minnas allt det roliga och vilja gora det igen. Och jag maste saga att jag ar lite imponerad over att jag klarade det.

En av de saker som jag gillar bast med vandringar ar att man traffar sa otroligt mycket trevligt folk ute i sparet. Mina favoriter den har gangen var nog de amerikanska klattrarna som sprang fram och tillbaka i sparet for att bara upp sin klatterutrustning till campingen narmast berget. De underholl bland annat de andra vandrarna genom sjunga med i latar fran sin Ipod.

Har ar nagra bilder fran parken:

Nu har jag flyttat mig upp, ungefar halvvags till Santiago. Till skillnad fran alla andra skippade jag varldens sydligaste stad, Ushuaia. Far se om jag angrar mig senare. Befinner mig nu i en liten stad som heter Puerto Varas i det sa kallade Lake District. Det visade sig att vandrarhemmet ar halvsvenskagt. En svensk kvinna fran Torsas traffade en chilensk kille i Tyskland och det slutade med ett vandrarhem har. Det ar julpyntat och jattemysigt. Min forsta reaktion var att har skulle det nog vara ganska trevligt att fira jul. Men det passar ju inte riktigt med planeringen. En annan konstig sak att naturen nastan ser ut som i Sverige. Jag har dock dragit pa mig en forkylning och det regnar sa jag vantar nog lite med utomhusaktiviteterna. Dock har hoppet ater vackts om att hitta blabar. I tre dagar letade jag blabar i Torres del Paine. Utan framgang. Men nu har jag sett granar, det badar gatt!

Apropa annorlunda boenden, i Puerto Natales bodde jag hemma hos denna lilla dam. Hon springer fram i huset och pratar lika fort. Det innebar att jag inte alltid forstod vad hon fragade, men det gjorde inte sa mycket, i sadana fall svarade hon sjalv pa fragan.

söndag 2 december 2007

Patagonien

Oj, nu har tiden runnit ivag igen! Det har hant en del sen senast. Jag tror att jag tar det hela i kronologisk ordning:

Sista dagarna i BA
Slutade spanskaskolan den 23 november och hade sedan nagra lediga dagar i BA. Besokte bland annat en hastpolomatch. Min skola, Academia Buenos Aires, ar inte den billigaste spanskaskolan i BA (men inte heller den dyraste). Jag tror att det kanske paverkar lite vilka som pluggar dar. Det ar verkligen en harlig blandning manniskor, alltifran backpackers till langtidsboende i BA och valbargade brittiska advokater. Just det sistnamnda; Bob och Chris fran London, vars son ar professionell polospelare, var anledningen till att jag hamnade pa en hastpolomatch. Vad jag tyckte om den? Ja, det var val… "intressant", som drottningen hade sagt.

Tydligen var varldens basta spelare pa planen den har dagen, jag minns inte vad han heter. Han ska vara nagon av de fyra i vita laget. Matchens storsta behallning ska tydligen ha varit att han gjorde tre manovrer som han inte tidigare gjort. Okej.

Jag hann aven visa en Power Point-presentation om Svergie for mina argentinska lagenhetskompisar. Jag valde att kalla den "Sverige - bra mycket storre an Norge", efter att Elina och Pablo i en skiss av Norden lite missat det har med storleksordningen av landerna. Men vi kom overens om att det ar ungefar samma sak som nar folk ritar av Sydamerika och drar ett streck genom den sodra delen och kallar ena halften Argentina och den andra Chile. Argentina – tre och en halv ganger storre an Chile. Eftersom jag inte packat med nagra dalahastar, kopte jag lite choklad och brande en skiva med svensk musik fran min mp3-spelare som avskedspresent till dem. Alltifran Eldkvarn till Concretes. Jag ar val inte helt saker pa vad de kommer att gilla bast… eller gilla overhuvudtaget.

El Calafate
I onsdags flog jag ner till El Calafate. Det ar ett mycket litet stalle, cirka fyra ganger storre an Ullanger, i sodra Patagonien. Jag ar inte jattefortjust staden, den ar ungefar som Are fast annu mer kommersiell. Just nu byggs ett casino. Dock ar det inte ju staderna som gor Patagonien. Nagra mil fran El Calafate ligger nationalparken Los Glaciers och i onsdags besokte jag glaciaren Perito Moreno. Jag gick som vanligt in med laga forvantningar och stor skepsism, men jag maste saga att det var nagot av det haftigaste jag har sett. Det som gor glaciaren specill ar att den ar stabil, t o m vaxer, ar stor (60 m hog, 5 km bred och 3 mil lang) och ligger valdigt fint till. Hela tiden hors valdiga brak i glaciaren och bitar lossnar och faller i vattnet. Jag tror att de av er som ar fotointresserade skulle ha gillat detta fotoobjekt… El Chalten
Dagen darpa akte jag till El Chalten som ligger i nationalparken, nara parkens hogsta topp Cerro Fitz Roy, 3400 m. El Chalten ar ungefar halften sa stor som Ullanger (ja, det ar en liten skillnad mot BA). Till skillnad fran El Calafate, dar man maste ta bussen till nationalparken och inte kan gora sa mycket trekking pa egen hand, kan man har gora dagsturer direkt fran vandrarhemmet. Jag gjorde tva dagsturer, ena dagen med Dave fran Australien och Nicola fran England och andra dagen med Nina och Sonja fran Danmark. Jag hade aven en dag da jag gjorde absolut ingenting. Ah, det var harligt. Jag tror att det ar ett bra betyg pa ett vandrarhem om man kan spendera en hel dag dar utan att ha trakigt. Albergue Patagonia, bo dar om ni besoker El Chalten! Jag hade sadar tur med vadret. Det regnade en del och blaste nagat enormt. Sa mycket att man var tvungen att ga snett for att komma rakt och ibland sta stilla och spjarna emot for att inte blasa omkull. Men det gjorde iofs det hela lite mer spannande.

"Staden" ar valdigt speciell, valdigt isolerad och mysig. Alla kanner alla och ibland ser man en person servera pa en restaurang ena dagen for att nasta dag sta i receptionen pa ett av vandrarhemmen. Men det ar med en lite delad kansla man besoker El Chalten. Staden bildades for atta ar sedan och vaxer med enorm hastighet. Overallt byggs det nya byggnader och man kommer snart att asfaltera vagen. Jag ar radd att det snart kommer att vara El Calafate har ocksa, att man kommer att behova betala intrade till nationalparken och att det inte langre kommer att ga att dricka vattnet. Besok El Chalten snarast om ni vill se omradet innan dess nuvarande skick.

Nu ar jag tillbaka i El Calafate, pa ett internetcafe som kostar sju ganger sa mycket som de i BA och med ungefar sju ganger langsammare uppkoppling. Ja. Imorgon korsar jag gransen till Chile och aker till staden Puerto Natales nagra timmar bort. Vi hors!

Bara pa bussarna i Patagonien.

Det ar annu fler losspringande hundar har an i BA och de saknar bade bilvett och folkvett. Man blir forstas trott efter att ha jagat bilar en hel dag.