Man blir alltid lite extra omhandertagen nar man reser sjalv i dessa lander och pa nyarsdagen blev jag overtalad av vandrarhemsagaren att vara med pa deras familjelunch. Det var farmodrar och mormodrar, mostrar och fastrar, barn och vuxna, ja det mesta man kan tanka sig. Vilken press det satte pa spanskan! Dessutom galler det att inte, inte glomma att nia mormodrarna och farmodrarna. Jag tror att jag inte gjorde bort mig alltfor mycket, men jag vet inte riktigt.
Efter denna pars var begav jag mig mot Bolivia. I den inte alltfor sympatiska bolivianska granstaden Villazon forsokte jag kopa tagbiljetter. Forestall er detta; tagstationen, cirka 80 personer i ett rum, alla vill kopa biljetter samtidigt, kolapparna ar slut. Det far SJ att framsta som ett ganska valorganiserat foretag. Jag fick inte nagra biljetter utan det fick bli omlagda planer och buss till Potosí istallet. Nattbuss 12 timmar pa dalig grusvag, overfull buss, folk som sover i mittgangen och litegrann i mitt kna. Ja, det var val inte 12 timmars ren njutning men vi kom fram till Potosí utan problem.
Potosí ar varldens hogsta stad, 4060 m.o.h, och finns darmed pa UNESCO:s varldsarvslista. Hojden innebar att luften ar tunnare vilket kan leda till hojdsjuka. Jag har dock mest bara haft lite ont i huvudet. Daremot upplever nastintill alla (japp, jag med) det konstiga i att bli andfadd av att bara ga uppfor en trappa. Det ar helt galet.
Potosí ligger i de fattigare delarna av Bolivia och det ar ratt stor skillnad mot Argentina. Folk ser ocksa annorlunda ut. Nu kan jag bara glomma det har med att smalta in. Folk ar lite mer tillbakadragna an i Argentina men jattetrevliga och sa langt gillar jag verkligen Bolivia. Det ar forstas ocksa mycket billigare men aven mycket, mycket kallare. Fran hogsommar och nastan olidligt varmt i Argentina kom jag har till vinterklimat (trots att det ar sommar). Det var en ganska stor omstallning. Nu ar langkalsonger och vantar som galler igen.
Nagra bilder fran Potosí:
Tidigare brot man framst silver i gruvan men nu ar det allt svarare att hitta silver och man bryter aven zink och bly. Det ar inte ett foretag som jobbar i gruvan utan gravarbeterna jobbar i sma/stora grupper som de sjalva bildar. "Lonen" blir alltsa helt i forhallande till hur mycket mineral de hittar och kan salja till de narliggande raffinaderierna. Som vanligt saljs ravaran till vastlander som tillverkar olika produkter och gor den verkliga vinsten nar dessa saljs tillbaka till exempelvis Bolivia.
Det finns typ inga regulationer for gruvan. I dagslaget jobbar ungefar 15 000 personer i gruvan. Arbetarna jobbar hur lange de vill, de ater inget eftersom de ar for komplicerat, de tuggar kokablad (det man tillverkar kokain av) som ar lagligt i Bolivia och okar koncentrationsformagan och dampar hunger bland annat. Det rader konkurrens mellan grupperna och nar de hittar en fyndighet galler det att skynda sig sa att inte en annan grupp snor den. Ibland blir det brak mellan de olika grupperna och ibland anvander man t o m dynamit vid dessa brak. For nagra ar sedan dog sex gruvarbetare nar tva grupper stotte samman och man tog till dynamit. Det finns aven barn som jobbar i gruven. Manga borjar nar de ar 13-14 ar och den yngste killen i gruvan ar atta ar. Gruvarbetarna dor i regel av silikos, ofta tio ar efter de borjar arbeta i gruvan. Och sjalvklart forekommer manga olyckor i gruvan. Det allsta ratt mycket misar med det hela.
Ja, detta var ju inte en sa sarskilt gladjande redogorelse. Hur var guidningen da? Vi blev hamtade av vara tva guider pa morgonen. "Vad heter du?", "Anna-Maria", "Anna-Banana! Perfekt!", och sen fortsatte dagen i samma spar. Vi borjade med att kopa presenter till gruvarbetarna, sadant som de vill ha; kokablad, cigaretter, lask, alkohol, dynamit. Inget kostar mer an 10-15 kr. De dricker 96-procentig alkohol (1 liter racker till 2-3 arbetare) och guiderna skrattade gott nar var grupp grimaserade illa efter att ha provsmakat (jag tackade vanligt nej till erbjudandet).
Vara guider var alltsa tva ratt lattsamma typer. Deras staende skamt under dagen var: "Det ar klart att stegen (eller nagot annat) ar trasig, det ar ju en boliviansk stege!". Turen var dock allt annat an lattsam, gruvan ar ju inte direkt turistanpassad. Vi krop, alade, klattrade. Idag kan jag rakna till cirka tio nya blamarken pa var ben. Dessutom flasar man ju redan nog eftersom man ar pa 4000 meter hojd. Att krypa runt i sma tunnlar med nastan obefintlig ventilation blir da ratt pafrestande. Men det ar ju anda helt sjukt eftersom de vi gjorde igar egentligen bara motsvarar gruvarbeternas promenad till jobbet. Ja, jisses.
Sakerheten var val inte det hogst prioriterade under turen; klev man fel kunde man rasa ner i ett hal till nasta niva i gruvan eller bli pakord av en vagn med ett ton sten. Men det var aldrig sa att jag kande mig radd. Vid ett tillfalle under turen skrapade guiden lite vitt pulver fran gruvvaggen: "Hall fram handen!". Jag gjorde sa. "Nu haller du i arsenik." Sen holl jag inte det sa lange till i handen.
Nagra bilder fran gruvan:
Turen avslutades med en demonsationssprangning:
(Okej, jag tar tillbaka det dar med att jag aldrig var radd under turen. Nar jag holl i den tanda dynamiten som en av de sista i gruppen var jag inte sa himla kaxig.)
Pa det hela taget ar det har val ungefar sa langt man kan komma ifran Sverige och raketerna i Argentina sattes plotsligt i ett nytt perspektiv. Man kom tillbaka till vandrarhemmet en aning matt sa att saga.
3 kommentarer:
Shit, du är med om sådana veritabla äventyr att du skulle kunna skriva en hel bok när du kommer hem. Seriöst!
Linda-jävla-Skugge ger ut sin totalt ointressanta blogg som bok, utan att det står mer av värde där än på min inköpslista till ICA, och om folk läser _det_, så kommer du bli värsta bästsäljaren. :P
Publicera det! Det enda som behövs är en slagkraftig titel - fast någon sådan hade inte Skugge, heller. :P
Grammisgalan ikväll... men var är dina expertkommentarer?
elice: Hehe, jag vet inte riktigt det jag... Snacka om prestationsangest ifall jag skulle skriva en bok! Det skulle nog ta ungefar 100 ar for mig. : )
maja: Ah, sa det ar dags for alla de dar galorna nu. Aha, Salem vann basta nykomling. Var det inte det vi kom fram till pa ett fik i Gamla stan for ungefar ett ar sedan? : ) Fast jag var ju iofs annu mer overtygad om att Kleerup skulle vinna titeln men han har ju inte ens slappt sitt debutalbum an. Det far nog ses som en liten missberakning fran min sida. ; )
Skicka en kommentar