onsdag 6 februari 2008

Inkaleden och hemresa

En del av er kanske redan har listat ut vad jag hade for mig i Cusco. I omradet ligger Sydamerikas kanske framsta turistattraktion, namligen Inkafolkets forsvunna stad; Machu Picchu.

Forst var min plan att gora en alternativ vandring till Machu Picchu for att komma undan lemmeltaget av turister men efter skarpa tillsagelser av folk hemifran om att jag ju inte kan vara i Cusco utan att ga Inkaleden blev det omlagda planer. (Hm, lite val manga av mina senaste inlagg har borjat med "Forst var min plan... men sen...". Tror jag maste jobba pa att starka min karaktar.) Sa det var alltsa dags att utnyttja det faktum att det ar lagsasong i Peru och inga problem att fa en plats pa Inkaleden med bara nagra dagars varsel. Under hogsasong maste man boka flera manader i forvag.

Man far alltsa inte ga Inkaleden sjalv utan maste ga med en grupp och guide. Vi var 15 turister, tva guider och 21 portrar (barare). Ja, det ar sinnessjukt. De sistnamnda bar mat, talt och kok och gor att vandringen blir bra mycket lyxigare an den vanliga vildmarksupplevelsen. Talten ar uppmonterade nar man kommer till campingplatsen, man far en skal med varmt vatten att tvatta sig i och maten ar superbra.

Vandringen tar fyra dagar och tre natter. Jag ar ju verkligen inte varldens mest erfarna trekkingperson, men nar man gar Inkaleden sa kanner man sig nastan som det. Dar finns verkligen manniskor som jag betvivlar har promenerat pa annat an asfalt tidigare. Visst, det ar inte en jattesvar vandring men jag tror att valdigt manga anda underskattar den. Det ar en del riktigt branta stigningar, bland annat inleds dag tva med en stigning pa 900 meter pa tre timmar, aven om larmusklerna klagar mer av att gora motsvarande stracka utfor. Dessutom vandrar man storsta delen av tiden pa over 3000 meters hojd, hogsta punkten ar pa 4200 meter. Och kara vanner, ta det forsiktigt med hojden! De flesta drabbas som sagt bara av lite huvudvark och samre kondis, men det kan vara riktigt farligt. Ett hollandskt syskonpar som egentligen skulle ha gatt med oss fick stalla in eftersom killen drabbats av allvarlig hojdsjuka efter ankomsten till Cusco (3400 m.o.h.). Hade han inte fatt lakarhjalp nar han fick det, hade han troligtvis dott. Det var riktigt laskigt att hora honom beratta om det. Jag tror att det handlar om att det ansamlas vatska i hjarnan.

Okej, betyg Inkaleden? Naturen var oslagbar, informationen om Inkaruinerna gjorde upplevelsen dubbelt sa haftig och jag hade varldens roligaste grupp. Sa det blev en av resans hojdpunkter och absolut inget jag angrar att jag gjorde. Jag maste ocksa passa pa att gora lite reklam for det foretag jag gick med; Llama Path. Vanliga, proffsiga och det foretag som, av vad jag sag, helt klart behandlade portrarna bast.

Jag ar val fortfarande lite tveksam till varfor man inte far ga sjalv. Jag skulle nog anda foredragit ett sadant upplagg med vanliga campingplatser och kanske en guide utplacerad vid varje ruin. Naval har foljer bilderna:

Stigen upp till ledens hogsta punkt, Death woman's pass, 4200 m.o.h. Har var det lite lemmeltagskansla, annars var det faktiskt inte sa illa, dag ett och tre motte vi faktiskt nastan inga andra vandrare. Kan ha varit p.g.a att det var lagsasong...

Gruppfoto med vara portrar. Otroligt rara och otroligt busiga.

En av Inkaruinerna som vi passerade under vandringen. Vi stannade vid varje och hade ett informationspass.

De har Inka-personerna hade ju en forkarlek for det har med trappor. Och det ar inga trappor utformade efter hustrur med balklanningar inte! Antingen ar det sjukt brant och smalt som har, eller sa ar det alldeles for stora trappsteg. Man utvecklar lite av en fobi mot trappor under Inkaledens gang. Och ja, har man knaproblem ska man overvaga en extra gang innan man bokar sin biljett till Inkaleden.

Jag tror aldrig att vi fortjanade sa bra mat som vi fick under de har dagarna. Till och med servetterna var origamivikta och gurkan skulpterad.

Jag tror att det har var min favoritruin, den heter Wiñay Wayna, Forever Young. Forstas inte lika storslagen som Machu Picchu men det som gjorde besoket speciellt var att vi var har alldeles sjalva, utan andra grupper. Det kandes mycket mer speciellt att ga runt och utforska ruinen da.

Vi ovar pa vara modellposer i Wiñay Wayna.

Den har bilden tar jag sittandes i mitt talt den tredje kvallen. Jag skamtar inte. Skandalost fin natur.

Ibland kande vi sa har...

...men for det mesta var det helt okej. Manga valjer att hyra en porter som bar packningen men jag bar min packning sjalv. Det ar lite en kostnadsfraga men framforallt en fraga om stolthet och envishet. Jag provade att ga med stavar for forsta gangen. Jag forstod inte riktigt hur jag skulle anvanda dem nar det var plant men nar det var brant uppfor eller nedfor, var de riktigt bra att ha.

Ja, och sa forstas en bild av Machu Picchu - som ar sjukt mycket storre an vad den har bilden visar.

Vi avslutade med en tva timmars tur runt Machu Picchu. Vi var tyvarr en aning overtrotta. Jag tror att jag skrattade konstant i tva timmar. Och just nu kommer jag inte ihag nagot av det jag da tyckte var sa roligt... Na, just da var vi inte den basta gruppen i varldshistorien.

Staden Cusco var en ganska stor konstrast mot Bolivia. Jag tror att Cusco ar den renaste och mest valorganiserde staden jag besokt i Sydamerika. Och den ser ut som en europeisk stad. Jag ar ju ingen expert på olika arkiteturstilar men den kandes... Italien kanske. Den ar valdigt, valdigt fin och turistforberedd. Jag skulle nastan saga trakig. Jag forstar att det ar latt for manga resenarer att bli kvar nagra extra dagar i Cusco.

Katedralen i Cusco i mansken.

Det var upproriska dagar nar jag var i Cusco.

Sen var det dags att aka hem. Lima-New York-Arlanda. I New York hade jag atta timmar mellan flygningarna. "Nej, sjutton", tankte jag, "jag kan ju inte vara pa New Yorks flygplats tre ganger utan att ha sett overhuvudtaget nagot av staden." Sa jag begav in till city med detta uppdrag; Hoppa av flygbussen vid nagot stalle som ser roligt ut, ga inte vilse i nagra timmar, hoppa pa flygbussen pa samma plats. Sagt och gjort. Var jag hamnade? Ja, det var ett ratt roligt stalle maste jag saga. Valdigt mycket teatrar och sadant. "Om det ser ut sa har i hela NY sa ar det verkligen en kulturell stad", hann jag tanka innan jag sag denna gatuskylt som forklarade ett och annat:

Sa har sag det ocksa ut:

I New York regnade det mer an i Sydamerika trots att det ar regnperiod i SA. Det var ratt kallt ocksa, ja det var ganska exakt som pa Arlanda. Sa timmarna i NY agnades mest at att springa fort, fort mellan olika affarer. Ratt trevligt anda. Mitt intryck av NY efter fyra timmar ar att det nog ar en ruskigt rolig stad att bo i. Som resmal? "Men varfor, nar man kan aka till Sydamerika?". Det kommer nog att vara mitt standiga argument i alla former av resediskussioner ett tag framover. I New York drabbades jag ocksa att en enormt konstig kansla i kroppen till foljd av skillnaderna mot Sydamerika. Jag var inte riktigt beredd pa att det skulle kannas sa, ar valdigt svart att forklara, det kommer nog att ta nagra ytterligare dagar i Sverige innan jag har vant mig helt.

Ja, jag är alltså hemma nu. Maste bara skriva nagra rader om flygresan till Arlanda ocksa: Det var den skumpigaste flygresan jag nagonsin varit pa. Jag hade problem att parera for att hindra att vattnet i mitt tredjedelsfulla glas hopppade ut. Piloten sa at folk att halla sig lugna, personer spydde lite har och dar och flygpersonalen suckade hogljutt. Jag var dock antingen for avtrubbad eller for trott for att tycka att situationen var annat an underhallande. Det var mitt forsta mote med stora grupper av svenskar pa tre manader. Bara det ar ju underhallande nog. Det kittlar ju dessutom dodsskont i kistan nar flygplanet hoppar fram! Jag tror att matematikern i mig vet att chansen for en flygolycka ar sa forsvinnande liten att den helt enkelt nastan inte finns. Naval, det var ju inte som en bussresa i sodra Bolivia under regnperioden i alla fall (jag tror att det kommer att vara mitt inlagg i alla transportdiskussioner framover).

Jag satt allra langst bak i flyget vilket innebar att man hor allt som sags bak i lilla rummet dar flygpersonalen haller till. Det hojer ocksa underhallningsvardet. Man hor dem spela upp scener fran olika musikaler. Man hor aven foljande citat:

"Something is going to happen!" - referenades till att en av damerna snart kommer att kasta upp.
"I hate this plane! It is like a fish tank. I feel like a fish!"

Men vi kom fram, om an lite forsenade, men det ser jag ju snarare regel an undantag vid vid det har laget, så nu är jag hemma igen. Kul att ni har följt den här bloggen! Jag kanske återkommer om några dagar om jag inser att jag har glömt att berätta något eller kommer till några djupa insikter. Nu ska jag fortsätta att försöka anpassa mig till det svenska livet. Förhoppningsvis ses vi inom en inte alltför avlägsen framtid!

Ha det fint!

Apropa det har med hojder, vad hander nar man tar sin vattenflaska fran 3400 m.o.h. (Cusco) till havsniva (Lima)? It goes crazy.