måndag 14 januari 2008

Salt, sno och sjuka

Efter ytterligare nagra dagar i Potosí, det var en trevlig stad tyckte jag, flyttade jag mig till Uyuni for att gora en tur till saltfalt och annan haftig natur i sydvastra Bolivia. Det ar otroligt turistigt men alla jag pratade med hade sagt att varenda nackdel vags upp av allt det coola man far se, sa jag kunde inte sta emot. Till Uyuni tar man forstas bussen. Det ar i borjan av regnperioden nu i Bolivia, ingen storre fara, innebar i praktiken att det, i de omraden jag befinner mig nu, regnar kanske en timme om dagen. Dock gor det vagarna lite extra spannande. Forsta halvan av bussresan till Uyuni var nagot av det varsta jag har varit med om. Lerig vag, ungefar lika bred som bussen, snirklande utefter berg och inte en tillstymmelse till sakerhetsracken. Som min resekompis uttryckte det: "Ja, dar forlorade jag tre av mina nio liv." Jag hade tyvarr for hog puls for att agna en enda tanke at fotografering.


Men jag maste saga att jag sa langt ar ruskigt imponerad av busschaufforerna i det har landet. Om de klarar att ta bussen, i en del, fram genom de vagarna, gor det mig overhuvudtaget inget att de bryter mot trafikregler ("Ursakta chaufforen, var det inte stopplikt dar borta?"), stannar bussen vid en restaurang nar de kanner sig hungriga och tuggar kokablad konstant. Vara svenska busschaufforer skulle inte ha en susning till chans mot dessa. Eller ja... kanske ar mina gamla skolbusschaufforer undantaget. De lyckades kora i alla mojliga vaglag i skogarna runt Ullanger. Till viss del paminner bussresorna har om turerna med skolbussen... men den skillnaden att man pa den tiden tyckte att det bara vara roligt nar saker inte gick som de skulle: "Ursakta chaufforen, nu ar bussen pa akern, inte vagen. Ar det verkligen meningen?".

Sa, jag kom alltsa fram till Uyuni. Efter att ha valt turfortag bland den uppsjo som finns har i Uyuni spenderades nastfoljande tre dagar i en jeep. En guide/chauffor, en kokerska och sex turister. Forsta stoppet gjordes vid saltfalten nara Uyuni. Varldens storsta saltfalt, 12 000 kvkm, 3600 m.o.h. Eftersom det ar regnperiod ar det ett vattenlager pa saltet. Otroligt effektfullt! Det ar som ett hav - som man kan ga pa! Och kora pa. Det ar forstas doden for bilar att kora pa saltfalt med nagra centimeter vatten ovanpa. Strax ar hela motorn tackt av ett stabilt lager salt.

Vi blev alltsa runtkorda i tre dagar och fick maten serverad. Ja, man behovde inte anstranga manga hjarnceller sjalv. Dock var det inte bara lyx. Det ar inte manga kroppsdelar man kan rora nar man sitter atta personer i en jeep och det ar svart att beskriva den underbara kansla som det ar att stracka pa benen efter ett pass i satet bakom baksatet. Jag hade turen att hamna med ett trevligt gang. Jag alskade Libbys historier fran veterinarstationen, sarskilt de om konstiga saker som de opererat ut ur djurmagar. En historia var om katten som atit sa mycket att det inte kunde sta. Veterinarerna hittade ett skelett i magen och efter lite utovande av veterinarsporten skelettpusslande, kom de fram till att det var ett marsvin. Hade grannarna precis skaffat ett marsvin? Ja. Och katten var sa nojd. Efter operationen forsokte den att slicka i sig skelettbitarna igen.

Var grupp: Laurin fran Tyskland, Brandon fran Hawaii, Libby och Gabe fran Texas. Samt Teemu fran Finland som jag inte lyckades fanga pa bild.

Folk hade sagt att det skulle vara lattare att forsta spanskan har eftersom manniskorna har pratar langsamare och tydligare. Det jag dock inte hade raknat med ar det eviga kokabladstuggandet. Folk har liksom en klump kokabladssorja i kinden som gor talet en aning sluddrande. Var guide Mario var inget undantag. Vi i bilen valde att kalla det "the leaf language". Mario var annars en ganska bestamd person som kunde ge instruktioner med hela handen. Han lyckades imponerande nog fa upp hela ganget kl. 04.30 pa morgonen. Sa har kunde det ocksa lata: "Okej, nu har ni 20 minuter pa er att titta pa den har lagunen.", "Men det regnar ju...?", tystnad, "Okej, okej, vi gar ut!" Andra saker som inte var sa populara var att be om saker fran sin packning pa biltaket i tid och otid, erbjuda hjalp med planeringen av turen och aterigen fraga hur lang tid det var kvar till lunch. Men jag gillade Mario, han var cool, bytte dack pa under tva minuter. Jag tror att Mario innerst, innerst inne tyckte om oss ocksa - han var bara valdigt duktig pa att inte visa det.

Pa det stora hela gillade jag turen, mycket beroende pa att jag hamnade med trevliga personer. Naturen var forstas haftig och det finns egentligen inget annat satt att se miljoerna i sydvastra Bolivia eftersom omradet i princip ar obebott och infrastruktur saknas.

Nagra fler bilder fran turen:

Fina berg.

Flamingosar. Roliga varelser.

Pa 4400 m.o.h. snoade det, trots att det ar sommar. Jag kande mig plotsligt inte alls sa langt hemifran.
Gejsrar (varma kallor) pa 4800 m.o.h. Vi var som mest uppe pa 5000 meters hojd. Ratt coolt...
Frukost kl. 07.30 pa morgonen. Da hade vi redan varit ute i nagra timmar. Mitt i bilden syns var guide Mario och var kokerska Ebba. Som bilden antyder var det lite kyligt, ner mot nollstrecket. Dock kan det under vintrarna vara ner mot minus 25-30 grader har. Hugaligen.

Fin solnedgang.

Konstiga stora stenar.

I det har landerna ar det inte varning for alg eller ren pa vagen utan forstas for lamor. Har ar en nastan alldeles nyklackt lamakalv. Lamakalv..? Lamafol? Lamalamm?

Hur tankte man nar man gjorde draneringssystemet for den har vagen?

Liten dam i en liten butik i en liten by.

Sen blev jag sjuk. Magsjuka eller matforgiftning, nagon av lakarstudenterna kan garna fa beratta skillnaderna symtommassigt mellan dessa, sa ska jag forsoka avgora vad det var. Sa vad gor man nar man blir sjuk i Bolivia? Uppgradera till ett boende med eget rum och toalett. Kontrollera att toaletten fungerar (det ar inte alltid standard har). Genomlid nagra dagar som man inte ens onskar sin varsta fiende. Jag antar att det inte efterfragas ytterligare detaljer om handelseforloppet. Det ar otroligt vad det gor med kroppen! "Okej, fjarrkontrollen ligger tva meter bort. Na, det ar omojligt, jag maste samla kraft ett par timmar forsta."

Sa det blev nagra dagar extra har i Uyuni. Jag har inte sett sa mycket mer av staden men sett betydligt mer pa de tva kanalerna pa hotelltv:n (nar jag slutligen lyckades hamta fjarrkontrollen). Har varit ratt okej att titta pa de bolivianska tv-nyheterna. Har lart mig lite om landet faktiskt. Har aven avverkat ett antal Hollywood-produktioner, alla dubbade till spanska. Ibland var dock inte tv-utbudet lika upphetsande:

Marathon i spansk smorsang fran 70-80-talet eller Wrestling, vad valjer du?

Nar jag efter ett par dagar for forsta gangen klev ut utanfor hotellporten upptackte till min forvaning att hotellet ar granne med en militaranlaggning. Ja, militaranlaggningen ligger verkligen tio meter ifran hotellet, helt sjukt. Jag ville ta en bild av den men varje gang jag gick ut fran hotellet hade jag minst tva militarer som stirrade pa mig. "Nej, sjutton, jag vagar inte!". Denna text i min guidebok bidrog ocksa lite:

"Aviod approaching military installations, which may display warnings such as 'No stopping or photographs - the sentry will shoot."

Ja, jag har val haft det roligare an de senaste dagarna men nu tror jag att jag ska vara pa battringsvagen och snart ska jag forhoppningsvis lyckats ta mig upp till La Paz. Fler bussresor vantar!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Herregud vilken fin natur! Hur gick det å andas på så hög höjd? Sov ni på så hög höjd med? Hoppas du mår bättre och att du slipper mer magsjuka.

Kramar//Sara

Anna-Maria sa...

sara: Ja, vi sov pa cirka 4500 meter tror jag. Gor man bara inte misstaget att flyga in till exempelvis La Paz (3500 m.o.h.) fran havsniva (forvanandsvart manga gor det), utan stiger i hojd ganska langsamt sa gar det bra for det flesta. Forutom att man blir andfadd av att ga i trappor. Kram !